Thought by Jennylee

I samma takt som tåget far genom det ännu inte vårutspruckna landskapet drar mitt liv förbi. Lite för snabbt dags att dra i bromsen och pausa en minut eller två. Tid för reflektion för att inte surra med i bruset och tappa bort känslan av kontroll.

Likt vårlandskapet ligger många förväntningar och väntar på att få blomma ut. Knoppar som förvandlas till löv, drömmar som blir till sanning och ett liv byggs upp på nytt. Rusar åt många håll och splittringen är fullkomlig. Läste i ett horoskop att jag är en jordens människa och påverkas mycket av årstider. Instämmer. Vår, förväntan, förnuft? Tåget far vidare mot nya destinationer som är samma som igår och dagen innan det. Nya destinationer men rälsen genom landskapet försvinnande likt den räls som gick genom landet igår. Är det omgivningen som förändras eller tåget med livet som innehåll?

Kristofer Åström – Blind Motherfucker