Sitter på ett tåg mellan uppväxten och hem...
Sitter på ett tåg mellan uppväxten och hemstaden. Det är kyligt och sömnen svider i ögonen. I väskan finns en bok jag vill läsa, en bok jag borde läsa, en dator med jobb som borde bli gjort, en IPad med film som jag vill se och en kamera med bilder som borde redigeras. Tycker istället på +. Volymen i lurarna ökar och måsten borden och viljan lämnas obetänkta. De kommer ikapp. 19.45 närmare bestämt. Den här helgen har gett en tanke värd att tänka om och om igen. Aktiviteten har tagit över friden. Det roliga och spontana har blivit till ett måste och tiden räcker inte till. En helg fylls så lätt, blir till nästa eller nästa eller förresten nästa. En vacker vårdag när snödropparna blommar och knopparna slår ut så stänger jag in mig i mitt hem. I mina rum ska livet pågå medan jag är delaktig. I mitt hem. Jag. Ensam. När jag går ut mellan snödroppar och höstlöv tar jag ett andetag och låter leendet som leker i mungipan bli till ett klingande skratt. Då är jag redo att andas. Mellan vår och höst eller vinter och sommar. Vårens virvlande dans.
Ett steg framåt, två steg bak. Kroppen vä...
Ett steg framåt, två steg bak. Kroppen värker och energin befinner sig någonstans mellan förra veckan och igår. Det är inte lika kallt idag men nu har hösten gjort sig påmind såsom den är och förblir ihågkommen, blöt och mörk. Combaten brukar vara veckans höjdpunkt. En chans att rensa och börja om. I varje slag finns ett syfte i varje spark ett löfte om en sommar och en stad långt borta. Anstränga kroppen till det yttersta och sedan ännu lite till för att sedan smälta i en lång dusch. Idag var det en kapplöpning mot tiden som gick åt fel håll. Ett slag och en blick på klockan, ett slag ett andetag, ännu ett slag ännu en blick på klockan. Energinivå obefintlig. Kontrade sista minuterna och bara gav. Slag efter slag efter slag. Under styrketräningen var jag inte mer än en sinande fläck på en grå matta. Men jag gjorde det. Imorrn är det tennis!
Like the shotgun needs an outcome, I’m your prostitute, you gon’ get some
En tummad sida
På vägen hem från jobbet passerar jag två antikvariat. Ett stort och ett litet. Varje dag passerar jag förbi och tänker att jag går in. Varje dag går jag förbi. Förbi men stannar. Kommer mig inte för att ta klivet genom dörren men känslan av de gamla böckernas historia sitter kvar länge. Det är som om doften av historierna från förr slingrar sig ut och lägger sig som en dimma av ännu inte kända minnen kring mig. Det är något visst med gamla böcker med tummade sidor. Någon annan har läst och förundrats, skratta och gråtit åt precis samma historia som jag. Samma sidor samma tryck. Med böckerna kommer minnen från barndomen när jag följde med mamma på auktion. Hon ropade in boklådor. Spänningen att ta av locket på lådan och se om det fanns några fynd. Fynd på den tiden nämndes som Vi Fem och Kitty eller spännande deckare som kunde plöjas i hängmattan på landet. Allt slukades av en nyfiken drömmare som längtade ut i världen. De bästa fynden var de okända författarna som visade sig överraska. En läsande tonåring i mammas fotspår. Böckerna har bytts ut och intressena har skiftat. Biblioteket i hemstaden med det stora ekbordet med lönnfack blev till de otaliga bokstånden längs Seines strand i solskenet till en längtan in i värmande antikvariat på Birger Jarslgatan.
Imorgon går jag in.
Vi gick en promenad. En lång promenad. Det var höst.
Oktoberkväll. Går ut från kontoret, lit...
Oktoberkväll. Går ut från kontoret, lite småstressad som alltid. Rör mig med raska steg mot Blaiseholmen. Vinden viner och griper tag i mitt hår. Kryper in i halsduken lite mer, kurar ihop mig. Utanför Riche står glada sällskap med en förväntan av en trevlig kväll i blicken, några är redan på väg efter en styrketår väl förtjänt efter en dags hårt arbete. Löven yr kring mig och höstmörkret har fallit för många timmar sedan. Kikar in på Riche när jag passerar förbi. Ett favoritställe i staden under hösten. Lamporna glittrar och leenden möter varandra. Glas klirrar välkomnande. En vacker miljö. Promenerar vidare förbi Berns, så mycket historier i dessa väggar. På Bukowskis är det visning, konst så mycket äldre än sin publik. Ökar takten lite för att hinna dit jag ska. Tar några djupa andetag och fyller kropp och lungor med höst och kväll. Vill inte riktigt gå in men gymmet stundar. Det är trots allt en helt vanlig torsdag.
Måndagsbarn
Fler ord än dessa kallas överflöd.
Jag blev ett måndagsbarn Hela livet blev en helg Mmm, nu är det måndag snart Och jag lever för ikväll Sena nätter, tomma glas, Femhundra skjuter upp problemet för ett tag (för stunden) Men jag tror att alla snart har fått nog av mig Vad har du gjort av dig, för dig, med dig själv Situationen är så sjuk Vad har du gjort, för dig är det alltid helg Och helgen måste ta slut Det är fullt en lördag klockan 5, Jag längtar alltid härifrån men aldrig hem Skulle vilja ta det sen, vad ska det bli av mig Det finns dagar som idag, hopplösa mornar Då jag vaknar som ett vrak Åh jag märker alla har - har fått nog av mig Vad har du gjort av dig, för dig, med dig själv Situationen är så sjuk Vad har du gjort, för dig är det alltid helg Och helgen måste Jag blev ett måndagsbarn Hela livet blev en helg De är måndag snart Men jag lever för ikväll Föddes en lördag, mamma kalla mig för discotjej Så på en lördag, ja då vet du var du hittar mig Föddes en lördag, alla kallar mig för discotjej Men man frågar sig… Vad har du gjort av dig, för dig, med dig själv Situationen är så sjuk Vad har du gjort, för dig är det alltid helg Och helgen måste ta slut Vad har du gjort av dig, för dig, med dig själv Situationen är så sjuk Vad har du gjort Ve-ronica med dig själv Helgen måste ta slut… Du är ett måndagsbarn Du är ett måndagsbarn
Veronica Maggio – Måndagsbarn - itech remix
Världen
Himalayas kvinnor. Kvinnorna har tre månader på sig att skörda allt som ska livnära den isolerade byn under kommande året. De arbetar oavbrutet från gryning till mörkrets inbrott, medan männen är borta för att driva boskapen till saftigare betesmarker. Här berättar fyra generationer kvinnor om livet, drömmarna och männen i deras liv.
Fastnade framför ett program på SVT2. Himalayas kvinnor. Himlen är kornblå och vyerna obeskrivligt vackra. Lilla Tséphel ler och frågar, drömmer och vilar. Arbetet pågår i en miljö vi längtar till som ett semestermål i en katalog, ett vykort från långt borta. Där sliter hon dag ut och dag in, samlar mat och förnödenheter inför den kommande vintern. Lyckan ständigt närvarande men även en dröm om något annat. Drömmarna finns i allas våra liv. I Vasastan och på Himalayas stepper. Så nära men så långt bort, så lika men så olika. Tséphel frågar hur många mattor det finns att sitta på i flygplanet som svävar ovanför. Tséphel kommer aldrig sitta på ett flygplan inte heller gå i skolan. Hon drömmer om detta. Jag drömmer om att åka till hennes land, se den vy hon har för sina ögon varje dag. Tydligare än så här kan det inte bli. Vi har alla olika förutsättningar drömmar och mål men vi har alla ändå drömmarna gemensamt. Frågan är var lyckan finns? Innebär en dröm om något okänt olycka eller är det kanske bara ett filter? De lever ett hårt liv med stora sorger och mycket besvär. Trots detta är nyfikenheten stor och visdomen enorm.
Allt är flyktigt. Förlikar man sig med det blir allt lättare.
(Klicka på bilden för att se filmen)
Rosemoor St
Ferrari, Maserati, Rolls-Royce och en och annan Bentley glider förbi på South Kensingtons smågator i ett virrvarr. Caféer och boutiquer om vart annat. Affärsmän med mobilen i högsta hugg alltid redo för en ny trading en ny emission. Solen strålar och värmer de skandinaviska frusna axlarna, i kapp med solen, lik en en blomma som slår ut, blir kroppen varm och slappnar av. Den soltörstande huden får näring och energi. Strosar bland gamla hus och cottages, dörrar i olika färger som alla har ett hem där inne. En port till hemmets hjärta. Det är grönt och pelargonerna blommar i all sin prakt. Längs Themsen flockas folk för att se, fota, ströva och upptäcka. Ansikten som fångar sol och utsikt. Samma sol och samma utsikt som jag. Vid de små torgen säljs blommor i stånd och frukt plockas i påsar för att ätas, kanske i en park, kanske rentav utanför St Pauls Cathedral. En park i andlighetens tecken där grönskan är påtaglig och lugnet ett faktum. Gatusoparen tar en eftermiddagslur samtidigt som studenterna pratar morgonens tenta och den italienske turisten läser guidebok. Vi går längs grusgångar i skuggan av katedralens uråldriga byggnad och ser ut över kommersen på Millenium Bridge. TATEs raka linjer skymtar på andra sidan bron. Museet där gammalt möter nytt. Picasso samsas med Miro, Dalis intensiva världsåskådning binder besökarnas blickar och lågmälda samtal och reflektioner förs i varje hörn. Reflektioner som plockas med ut i solskenet som diskuteras vidare över en kopp te i Angles gränder där ju äldre desto bättre lyder. En resväska som rymmer resor från svunna tider eller varför inte en ring vars bärare sedan länge gått ur tiden. Krimskrams eller fynd? Betraktaren vet. Ett välordnat kaos till skillnad från Shoreditch ruffa yta och trendiga industrilokaler. Tiden har satt sina spår i huset som inte längre står. I solens strålar virvlar dammet. Grafittin lyser mot en smutsig tegelvägg och hoppet om räddning är förlorat.
När kvällen närmar sig och solen vandrar sin vana trogen mot andra breddgrader så låter vi natten föra oss ut i aftondans. En smal trappa upp, engelskt blommiga väggar, stearinljus och ett par flaskor rött. Champagnens förföriska bubblor i en förträfflig kombination med de svala ostronens sälta och vinägrettens syrliga smak. Utanför hör vi öldrickande engelsmän föra överdådiga konversationer och låter veckans bekymmer rinna bort i kapp med alkoholens berusning. Helgen är kommen och så även natten. En engelsk taxi i natten, jag och de fina vännerna sjunger i takt och otakt med till 80-talets så djupt förkrossande kärleksslingor. Dessa toner har mött många sorgsna hjärtan. Idag är vi glada, vi låter Londons natt svepa in genom det öppna fönstret.
Vi ler.
Belle and Sebastian – I Want The World To Stop
