Thought by Jennylee

Underbara vän som säger de rätta sakerna och som hör det jag inte säger. En komplimang kan ge så mycket när man tror man behöver den som minst. Underbara vän som finns. Det jag säger är inte det jag menar, det är mer än så.

Sorgen kom ikväll, rädslan för ensamheten. Tanken på allt det goda som överskuggar det andra, det som ledde till beslutet. Vågar ta emot den, känna, och lämna. Såg en parodi på det perfekta livet igår och kände en saknad. Inte en saknad efter något som funnits men en saknad efter en trygg tvåsamhet med allt det där som ska finnas och som kommer. Det där som vi var på väg emot men aldrig hann till eftersom vi var så upptagna av oss. Vi hade allt men ändå saknade vi allt. Konstant. Ingen akut längtan men ett uns av saknad. En glimt av den oförutsägbara framtiden som får kontrollen att svikta.

Det här är första gången jag  är sann mot mig själv, har varit mitt jag och insett att det inte funkar. Samtidigt så är jag så rädd att aldrig hitta någon som känner mig så bra igen och kan ge oövervinnerligheten utan det krystade. Utger mig uppenbarligen för att vara en person som inte behöver komplimanger. Eller så hör jag dem inte helt enkelt. Väl medveten om skalet som kan vara svårt att tränga igenom men samtidigt så är det när muren är som högst de behövs som mest. Eller är jag så pass nonchalant att de inte är förtjänta? Idag vet jag inte men behöver dem uppenbarligen.

Hörde en låt ikväll, en låt som följt mig genom ett par år. Alltid funnits i periferin men aldrig varit the one. Har förknippat den med så mycket bra idag dök den upp i ett annat sammanhang. Fortfarande lika bra men med tyngden i den andra vågskålen. Tvetydig eller mångsidig?

David Gray – Sail Away
Ulf Lundell – Hon Gör Mej Galen (Live '93)