Jag tappar bort mig själv när det finns ett oss
Jag tappar bort mig själv när det finns ett oss.
I en ocean av känslor och vilja kommer de simpla känslorna i första hand. Viljan att dras med ut i det skimrande landskapet trotsar de små susen av sunt förnuft som försöker göra sig påminda. Så plötsligt en dag är känslorna inte alls så där himlastormande längre och de små susen är nu stora svarta moln som drar in över den tidigare så klarblå himlen. Det rosa sockersöta lagret smälter sakta bort och under finns den krassa sanningen som man så desperat försökt mota bort. Blundar lite hårdare men molnen växer sig större i samma takt som självbedragelsen gnager djupare. I livets långa lopp är det bara sanningen som går i mål som ens har ett målsnöre att korsa. Luftslottet kan så lätt försvinna, en liten pust så var allt borta och kvar finns en hög med ouppklarad bråte. Sätter eld på den, flammorna slukar gren efter gren och ger efter sin aska svart som natten. Glöden sparar jag inom mig glöden som varje gång det förrädiskt skimrande visar sig flammar upp igen.
Kompromisser måste visst alltid finnas men till vilken grad? Blir det ens en kompromiss om man inte visat sitt rätta jag, om man inte kan vara ärlig mot sig själv?
Pearl Jam – Just Breathe
Kommentarer
Trackback
