Den fruktansvärda dagen då livet återvände
Tornrummet står åter i sin forna glans. Ljusets värme mot marmorns stenhårda glans. Hjärnan åter från de dödas vilohem. Stannar upp och slår mig ner. Skojrtan är för stor för mig men för liten för livet. Glasögonen gör dimman klar. Finns frågetecken utan svar.
Dagen bestod av missöden och elände från morgon till kväll men humöret fann styrka och gjorde allt gott. En lunch med träning, kroppen utnyttjad till max. Svetten droppar. Pulsen ekar i takt med musiken. Det enda som finns är jag, jag och min kropp i spegelsalen. Allt runtomkring försvinner. Orkar lite till, musklerna på bristningsgränsen men orkar lite till. Tankarna kommer och går, ingenting fastnar - ingenting består.
Kväll i välmåndets lugna vrår. Ansiktsbehandling. En och en halvtimmes smärta blandat med njutning. Avslutade med middag i Zitas välkomnande sorl. Lite skratt, lite prat. Värme.
Nu ska jag vattna tulpanerna med rödvin, lyssna på kent och låtsas vara en otimid tonåring. Eller dricka te och ta Paul Auster i handen och hoppas Mannen i Mörkret står sig lika bra som Illusionerna och New York.
Dagens livsuppfattning tillhör Arvid:
"Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet"
Kommentarer
Trackback
