Thought by Jennylee

Skornas klackar mot marken ekar i den tomma vinternatten. Ett par bilar passerar förbi. En kvinna med hund, en kepskille i telefon och ett par som skiljs åt. Söndagskvällens kyla smeker kinderna. Ökar på stegen. Fönster som lyser inbjudande och lockar med sin ombonade värme. Går gatan upp som så många gånger tidigare. Öppnar grinden, stänger grinden, Portkod. Inne, hemma.

I samma stund som nycklarna skramlar mot dörren kommer en märklig tanke kanske mer av en känsla. Vill skicka ett sms. Inte till vem som helst. Till en person. En obefintlig. Vet vad jag vill ha sagt men vill inte ha svar. Det är endast jag. Söker fransk existentialism men behöver ingenting mer i livet. Allt finns. Måste hitta pusselbitarna som får saker på plats. Ett hörn är påbörjat, ett par fristående delar har hittat varandra och en kant har börjat ta form.

Finns mycket jag vill säga och lika mycket jag vill fråga. Orden hittar inte dess rätta form. Är bra på prata men får ingenting sagt. Vrid på det, stanna upp och ge tid så finns det mycket mer. Önskar jag får tid så finns jag även i ordets lag. Tiden finns, får jag den?

Semester bokad. Plötsligt kändes det mer nödvändigt än någonsin. I samma ögonblick som köpknappen fick sig en törn av muspekaren liksom försvann all energi. Stora förändringar som satt spår, goda men omvälvande spår. Ser fram emot att ge tankarna tid till utveckling. Läsa böcker och analysera. Fotografera. Konversera. Tid för reflektion.